Kerstin undrade förresten varför alla gamlingar här i stan går med käpp och inte med säg rullator. Kunde inte komma på svaret då men det låg och grodde i bakhuvudet och så slog det mig nu, för att det är trappor överallt såklart. Ingenting är handikappsanpassat, och alla gamla gummor och gubbar har många trappsteg ner till trottoaren, som i sig har en jättehög kant till gatan.
Annars så känns bloggen rätt tråkig just nu. Vi kanske hittar tillbaks till varandra snart igen men just nu är det som om den inte får plats i huvudet. Allt går åt till att tänka på uppsats. Ni kan se bloggen som handikappsanpassad -lite mindre aktivitet när hjärnan inte kan med för många grejer samtidigt.
Det går säkert bra med uppsatsen - lita på din sedvanliga kapacitet.
SvaraRaderaKram Papp
Ps Vilken marknad för rullatorer, ingen har ju!
Det kanske bara slår dig sådär, plötsligt, hur uppsatsen ska kreeras. Det är ju märkligt det där med hur hjärnan jobbar; att vi bara processar medvetet några få procent, medan det mesta försiggår och finns tillhanda under ytan. Hur gör man då för att få tillgång till lite mer när man som bäst behöver det? Man tränar, mediterar, diskar (!) och annat monotont. Då jobbar den stora hårddisken bra och kan släppa ifrån sig de där idéerna, lösningarna, planerna och annat som dyker upp när man minst anar det. Hjärnan belönar en också om den får vara i sköna kreativa miljöer (Queen's Park?).
SvaraRaderaFast det här vet ju du redan, du gamle indian! Ugh Ugh, var hälsad du visa, snart flödar det som det ska. kramar från mamma