London calling

Nästan lite på impuls (nästan) så åkte vi till London över dan igår. Ett lyckokast visade sig. Eller ja, såklart var det det, när är inte mini-storstads-semester en himla bra idé?

Vi hade redan sett alla turistmåsten båda två, så vi tog det lugnt. Började i Covent Garden med en lunch och kaffe i solen.

  Ja, det är sant. Vi satt på utomhusserveringen. I februari. Ni hör ju själva, allt var lite för bra helt enkelt.

 Jag kollade med Iphone, den sa att det var 15 grader. Och helt plötsligt började två figurer jamma jazz.

 Vi promenerade till Trafalgar Square och såg en zebra-flashmob som dansade.

Innan vi åkte valde vi ett museum var som vi ville gå till. Jag valde National Gallery men där fick man inte fota., så ni får föreställa er alla Rembrandts och Van Goghar på egen hand. Sen gick vi till Älex val, British Museum. När vi kom in insåg jag att jag stod i denna trappan som 17åring och lät pappa fota mig. Det försökte vi återskapa, som de äkta turister vi är (eller är vi officiellt invandrare nu?). 

 Jag blev lite trött. Satte mig på en bänk och tittade på när Älex tittade på gamla grejer.

 British Museum får dock pluspoäng för att vara en rätt fräsig byggnad.

Vi åkte hiss. När vi kom ut var det kväll och vi strosade runt i Covent Garden igen tills vi hittade en liten fransk restaurang vi ville äta på. All personal pratade franska och jag försökte impa på Älex med mina högstadiekunskaper,  -"Nu sa den servitrisen 35!"
Sen gick vi till Soho och tog en öl. På vägen hem köpte vi en stor påse billiga avocados. Väldigt bra dag.

A little less conversation, a little more action. Please!

Jag vet att det är rätt dåligt med uppdateringar här, men jag gör inte särskilt många knop med körtelfeber. Det är ju absolut inte så dåligt som förra gången, med sjukhusvändor och hela karusellen, men lite tråkigt med en övertrött kropp i en stad som visar vårtecken.

Vi försöker hitta på lite smågrejer, en middag på stan eller lite häng med Älex nya klassisar, men det kräver att jag sover två dagar efteråt. Så igen, inte många knop alls.

Försöker göra som coachen sa, TAGGA NER.

Hipp Hipp

Hurra till mamma! Det tar vi och firar med en titt på vad jag fotat med mobilen på senaste:

och avslutar med en bild från när mamma var här i november!

"Jag är inget pronomen och jag blir inte mindre kvinna/människa bara för att någon använder ett könsneutralt pronomen när de talar om mig. OM mig, inte till mig."

Läste ni förresten om Kim i Sydsvenskan som berättar om sin transidentitet? Jag tycker om tanken på att ordet 'hen' kan användas som bekräftelse om en person:


"– När folk använder hen när de pratar om mig känns det som att jag blir bekräftad, vilket är jättehärligt."


Dessutom tänkte jag ta mig friheten att citera lite från Lady Dahmers blogg (rubriken är därifrån), där argument mot att lägga till hen i svenska språket a là ''vad ska jag ha det till, måååste jag använda det?' bemöts:


"Nej, man måste inte använda det men så vitt jag vet så är alla ord som finns idag ett alternativ, inte ett tvång. Du behöver t.ex inte använda ordet "kvinna" heller för det går alldeles utmärkt med alla synonymer eller varför inte helt enkelt en beskrivning? "Människa med snippa" Eller kanske "inte man"? Och måste man verkligen tycka om alla ord man använder? "Det låter löjligt!", "Det är fult!" Jaha? Språket har en funktion, det är inte till för att behaga användaren. Det är till för att göra sig förstådd. (Min förstärkning)  Givetvis kan man göra sig förstått med ett begränsat ordförråd, men håller vi inte alla med om att ju fler ord vi har desto bättre?" 

Jag ska inte hetsa vidare så värst mycket mer om detta nu, men det är intressant att så många människor verkar gå i taket över bara tanken. Känns det inte som ett lite onödigt sätt att göra av med energi på? Enligt Wikipedia så är det tydligen skitvanligt i andra språk att använda sig av könsneutrala pronomen. Googla vettja!

Nu ska jag ta min utmattade tantkropp och hasa ner med Älex på stan. Ska klaga vidare på tröttheten framöver, var så säkra, men jag ger er ett uns av lugn och ro, for now.

Källa: http://feministryangosling.tumblr.com/

Hatet som gör mig politiskt deprimerad

Har ni inte läst Maria Svelanda artikel i DN än så gör det! Hon sätter ord på varför det känns så obehagligt i hela kroppen att följa näthatet mot feminister. Dessutom visar hon på kopplingar mellan rasism och antifeminism, och att döma av kommentatorsfälten på Sveriges nättidningar är det inte en dag för tidigt. Hoppas bara det inte är försent. Att vi inte låter finanskriser och arbetslöshet gro som en orimlig rädsla för det vi inte känner till.