Du hade rätt, sångerna kom från andra länder, Vi möttes i ett underland och står på en perrong, Där allt förändras fast ingenting händer, och skymningen är tidlöst vacker och jag skriver den från en stuga vid en sjö, Det är lätt att bli blödig och nostalgisk fast man bara bytt miljö

Jag och bloggen är lite trötta på varandra just nu. Jag tänker att det är så därför att hjärnan är så fullt upptagen med att tänka på queer-teori. Och kroppen längtar efter jullov.

I sånna stunder kan det ju vara lika bra att ägna sig åt något roligt som sentimentalitet och sammanfattningar. Jag ger er: Året som gått!

2011
Jag inledde detta året med en liten ålderskris (läs 'vad-pysslar-jag-med?-kris'). Jag tror att jag tänkte något i stil med att detta är ju året jag ska bli tjugefem va, och hur haaar jag det? Existensminimun och influensa hela tiden och ångest ångest över att inte kunna betala nästa månads hyra. Jag var en jäkligt tråkig roomie som underhöll huvudet med att utveckla städnojor. Att vara arbetslös var helt enkelt värdelöst. Som att samhället liksom sa 'Tack, men nej tack', och jag bölade på Scandic Hotel när jag hade möte med min arbetslöshetscoach (läs, mamma). Föräldrarna fick ju överlag gå in och curla upp ungen ekonomiskt och på Arbetsförmedlingen så föll jag liksom lite mellan stolarna. Kontakten där menade att resurserna inte riktigt var riktade åt folk med kandidatexamen och körkort och social kompetens.
Samtidigt var jag nykär och det är ju lustigt det där, konstaterade jag och coachen häromdan, hur sådana dära motsattskänslor tenderar att existera samtidigt. Men så var det. (För övrigt sjukt tråkigt att dejta och vara fattig, typ 'Bio? Nej, kom över till mig så kan vi käka havregryn istället.')

Anyhow, jag sa tillslut Tack men verkligen inte, tack, till Arbetsförmedlingen tillslut efter veckor av av underbara erbjudanden i stil med jobba gärna gratis utan A-kassa i några månader så kanske det löser sig! Det blev en kurs i kreativt skrivande istället och därmed en spännande vår för alla närstående. Vilken skrivkramp! Vilken deadline-misär! Men också så himla kul när det föll på plats. Jag kan förresten meddela att jag redan glömt bort hur svårt jag hade för att krysta fram ett kapitel av något random, och nu tror mig kunna skriva en hel bok. Igen.

Och så mitt i allt. Intagningsbeskedet. Först IDS och sen till LUMID. Fast Lund var egentligen aldrig något alternativ. För när jag kom in i England dansade jag rundor i vardagsrummet och det bevisade ju liksom redan  allt.

För att spara pengar så började jag kvällsjobba som telefonintervjuare. Jag ringde gamla gubbar och frågade dem om skog. Det var intressant i ungefär en timme, men vill man ha en fin, grön dator så vill man. Det var himla gott att säga upp sig och kunna dra till med att 'jag har fått ett annat erbjudande'. Och det var ju också sant, trots att jag skrattade på intervjun när hon frågade om jag hade pluggat någonting som har med ekonomi att göra överhuvudtaget.  Så kom det sig att jag sålde min NGO-själ till kapitalismen och gick från att tänka på Svalornas program i Indien till att jobba med kundtjänst på banken.

Bank var överhuvudtaget ett himla lustigt ställe att vara på. Man blir auktoritär bara genom att vara anställd och så himla lätt att smittas av snyggkläde-hetsen. Jag shoppade utseendesaker och 'tog igen' för den snåla snåla vintern efter tre veckor ungefär. Efter 10 veckor åkte jag och Al till Spanien så att jag fick försöka komma ihåg vad som var viktigt.

Så i september vart det flytt. Backpacker-väska och gitarr och flytta in hos tanten och katten med havsutsikt och fina parken i närheten. Och universitetsvärld. Efter en vecka hade jag omdefinierat mitt tänk kring genus och ville bara ansöka till doktorand direkt så att jag aldrig mer behövde gå utanför den rätt fula, men intellektuellt stimulerande byggnaden.

Nu har nyförälskelsen lagt sig lite. Det finns karriärhets, hierarkier, Skypegråt och klasskamrater som spyr av uppsatsstress. Men jag har det bra. Det finns ju också konstant spännande samtal, nya vänner, forskning och böcker, interna skämt och milt höstväder. Samt en hjärna full av queer-teori. Det är inte fy skam.

Till nästa år önskar jag mig lite mer sånt här:

, disciplin och ett jobb efter examen.

Dessutom hade jag tänkt lägga in alla artister som jag upptäckt under året, men de kom jag knappt ihåg, så ni får hålla er tillgodo med Adele. Hon var rätt mycket oktober tror jag.

Tack!

Ps. Ni vet ju att det var himla mycket mer, eller hur? Men det är svårt att trycka in allt (ah, en skrivarkurs kanske?). Men såklart vänskaper och bli en bättre roomie igen, en soldatbror som körde på bomber, utveckla förhållanden, relationer och kärlekar samt spela nya låtar på gitarren, gå till en homeopat och försöken till att få jogging till meditation (bah!) bland annat. Med mera. Och vidare. Inget glömt. Ds.

Update: Bilden har jag snott från Love is a letter sent thousands of times.